Tillgången på kritiska metaller och mineral är en strategisk angelägenhet - vad gör Sverige och EU för att minska försörjningsriskerna?
Den 16 januari drar Paneuropaföreningens lunchklubb igång igen efter julledigheterna, då med tema mineralpolitik.
Odd Fellow, Västra Trädgårdsgatan 11
Den gröna omställningen och den snabba tekniska och industriella utvecklingen - den s k fjärde industriella revolutionen - innebär ett kraftigt ökat behov av kritiska och strategiska metaller och mineral. Exempelvis bedöms behovet av litium för batteritillverkning och energilagring öka med 89 gånger fram till år 2050. Metallernas ekonomiska betydelse i relation till risken för störningar i tillgången avgör om de är kritiska. Att säkra tillgången på kritiska metaller och mineral, och att förebygga försörjningsrisker, har mycket snabbt blivit en stor strategisk och säkerhetspolitisk fråga globalt.
Kina dominerar idag världsproduktionen av kritiska metaller med en genomsnittlig andel på 70 procent. Europa konsumerar ca 25-30% av världens metallråvaror, men producerar endast tre procent. Av detta skäl pågår nu, inom EU, ett intensivt arbete med att försöka minska sårbarheter genom att öka produktionen av metaller och mineral inom unionen. Den s k kritiska råmaterialakten som just färdigförhandlats är ett viktigt steg i detta arbete.
Sverige kan bidra till att minska, både vårt eget och EU:s importberoende, genom ökad inhemsk mineralproduktion av exempelvis grafit, litium, sällsynta jordartsmetaller eller koppar.
Prövningen av nya gruvverksamheter kan dock ofta ta lång tid. Den nuvarande regeringen vill därför åstadkomma snabbare och mer effektiva tillståndsprocesser för att kunna öppna nya gruvor och utveckla befintlig gruvverksamhet.