"Paneuropa
- hela Europa i samverkan för fred och utveckling"..
Den 28 juni 1914 föll skotten i Sarajevo. Österrikes tronföljare Frans Ferdinand och hans
hustru Sophie dödades av en serbisk nationalist. En månad senare tågade glada
österrikare iväg för att näpsa serberna – ett kul äventyr på högst fem veckor,
där man kunde vinna ära och berömmelse.
Det skulle
ta mer än fyra år, inbegripa en mängd stater, också utanför Europa genom
kolonierna, innan ett vapenstillestånd slöts den 11 november 1918. I de olika
fredstraktaten som följde modiferades Europas karta i grunden, fyra kejsardömen
försvann – det habsburgska, det tyska, det ryska och det ottomanska – och en
rad nya stater bildades.
Då hade mer
än nio miljoner människor dödats. Det
var i huvudsak soldater som dödades – till skillnad från vad som hände i andra
världskriget – men i stort sett var alla familjer berörda. I varje by och stad
i Frankrike fanns det stupade och där finns alltsedan dess ett ”monument aux
morts”, ett monument till de döda. Man refererar fortfarande till första
världskriget som the Great War eller la Grande Guerre och Stilleståndsdagen
firas varje år. Man nålar då fast en röd pappersvallmo på sig, symbolen för den
som blommade över de döda i Flanderns bloddränkta jord. Europa var förött,
mänskligt, materiellt och ekonomiskt.
Ur detta
obeskrivliga kaos och denna ofantliga sorg föddes Paneuropa, ett uttryck för
drömmen om ett enat Europa i fred, en federation med hela Europa, som ju ”pan”
betyder. Men tanken är inte ny. Den har i stort sett funnits sedan Pax Romana
gick under på 400-talet med två huvudinriktningar: att med våld skapa ett enat
Europa eller att uppå enighet genom ett frivilligt förbund mellan
likaberättigade stater. Våldets väg har aldrig lyckats: Karl den store, Karl V,
Napoleon men också Hitler försökte den vägen. Den andra vägen försökte man gång
på gång genom århundradena men utan framgång. Napoleonkrigen fick till följd en
växande nationalism under hela 1800-talet med första världskriget som paroxysm.
Över hela Europa återuppstod då drömmen om fred genom ett förenat Europa.
Då
framträder en ung österrikisk greve och diplomat Richard Coudenhouve- Kalergi.
Hela hans bakgrund med förfäder och anmödrar från olika europeiska länder gör
honom till europé. Hans barndom på gränsen mellan Bayern och Österrike är
mångeuropeisk: en tysk informator, franska och engelska guvernanter, hans mors
ungerska sällskapsdam, en rysk och en turkisk lärare – den sistnämnde en
albansk muslim. Den avslutande skolgången vid internatet Theresianum i Wien
sida vid sida med ungdomar från alla europeiska länder fullbordade denna
uppfostran. I Theresianum var frågan om nationalitet ointressant och patriotism
icke-existerande.
Han
doktorerar i filosofi vid universitetet
i Wien 1917 och väljer sedan att bli tjeckisk medborgare, när det habsburgska
väldet faller samman. Då
börjar han
på allvar reflektera över tillståndet i Europa och nödvändigheten att skapa en
ny europeisk ordning med fred som grundtanke.
1922 lägger
Richard Coudenhove-Kalergi fram sina tankar om nödvändigheten av ett enat
Europa i ”Paneuropamanifestet”. Påföljande år vidareutvecklar han sina idéer i
en bok, ”Paneuropa”. Den grundläggande
tanken är att bevara freden, som ska uppnås genom ett såväl politiskt som
ekonomiskt enat Europa. Det riktar sig inte bara till ledarna i det dåtida
Europa utan också till medborgarna, som alla berörs av den framtid som
skisserar sig: förlusten av Europas ledande ställning i världen, den tekniska
utvecklingen, globaliseringen. Inför denna nya verklighet är det nödvändigt att
enas i Europa. Grundläggande för att uppnå denna enhet är Tysklands och
Frankrikes försoning, ett absolut krav för varje tanke om ett europeiskt
enande.
För
att bevara freden i Europa föreslår Coudenhove-Kalergi en europeisk federation,
som ska omfatta alla kontinentens stater. Han ser dock ett problem med
gränserna.
Europatanken
är grundad på en värdegemenskap med rötter i den grekiska filosofin med
demokrati, den judisk-kristna religionen och den romerska lagen, en kulturell
samhörighet, som till syvende och sist garanterar en möjlighet till förståelse,
sammanhållning och fred. Coudenhove-Kalergi utesluter därför Storbritannien med
sina kolonier med olika värderingar på alla kontinenter. Storbritannien ser han
dock som en nära, privilegierad partner och en länk mellan Europa och USA.
Också
Ryssland och Turkiet utesluter han av värdegrundsmässiga och geografiska skäl:
de är förankrade också i Asien. Ryssland
upplevs dessutom som ett hot mot främst
de angränsande nyligen befriade staterna. Coudenhove-Kalergi förslår
därför, att man ska sluta en europeisk pakt om ett gemensamt försvar, där
Europa tar ett övergripande ansvar för alla europeiska stater.
En grundförutsättning för ett enat
Europa är att varje medlemstats likvärdighet garanteras. Det centrala är dock
den tysk-franska försoningen. Båda länderna är nu republiker med gemensamma
värderingar, men är arvtagare till en djupt grundad ömsesidig avsky. En väg
till försoning är gemensamma intressen. Coudenhove-Kalergi föreslår, att man
upprättar en tullunion mellan länderna för att förena det franska järnet med
det tyska kolet. Detta gör han alltså 30 år före Schuman-deklarationen, som
1950 inrättar Kol-och-Stålunionen som det första steget på väg till EU.
Coudenhove-Kalergi föreslår att man
skapar Europas Förenta Stater - Paneuropa i fyra etapper. Som första
åtgärd ska en all-europeisk konferens sammankallas, där den viktigaste
punkten är samverkan och ett principiellt samtycke till bildandet av en
skiljedomstol för att bevara freden i Europa. Vid detta tillfälle ska man också
tillsätta ett paneuropeiskt administrativt organ för att samordna de åtgärder
som måste vidtas för byggandet av Paneuropa. Vid en andra etapp inrättas
den obligatoriska skiljedomstolen och dess långtgående befogenheter fastställs,
hela tiden med garantier om varje ingående stats likvärdighet. I den tredje
etappen införs tullfrihet inom Paneuropa. I förslaget nämns också
möjligheten till en valutaunion och skapandet av en europeisk ekonomisk zon. Slutligen
fullbordas Europas Förenta Stater eller Paneuropa i en fjärde etapp genom
att ett parlament på 300 medlemmar (en
för varje miljon invånare) och ett Ministerråd med 26 medlemmar, d.v.s. 1
representant för varje land.
För att avpolitisera frågan om gränser ska de enbart ha
en administrativ innebörd och slutligen kunna helt upphävas. Europa är en smältdegel av olika folk. Trots det ligger
alla européer helt nära varandra i kulturellt avseende, så därför finns egentligen
inget hinder för att känna sig som europé. Coudenhove-Kalergi föreslår, att man
inrättar ett fördrag om tolerans efter modell av det franska
fördraget från 1905, som separerar kyrkan från staten.
Inom
ramen för Paneuropa garanteras alla språks lika värde, men Coudenhove Kalergi
förutser att detta kommer att orsaka problem och föreslår att engelskan ska
vara ett lingua franca inom unionen. Genom att Storbritannien inte är medlem,
gynnas inte någon medlemsstat särskilt av ett sådant beslut. Alla barn i Europa
skulle i skolorna lära sig engelska samtidigt med sitt modersmål. På så vis
skulle den språkliga rivaliteten försvinna.
Manifestet fick ett stort gensvar över hela Europa
bland företrädare för både vetenskap och kultur och politiska ledare. Guillaume
Appolinaire, Ortega y Gasset, Albert Einstein, Thomas Mann, Sigmund Freud, den
franske presidenten Edouard Herriot samt konseljpresidenten och
fredspristagaren Aristide Briand, som senare följs av dem som brukar kallas
Europas fäder Konrad Adenauer, Robert
Schuman, Alcide de Gasperi, Winston
Churchill. Aristide Briand lade för övrigt 1929 för Nationerna Förbund fram ett
förslag om en europeisk federation efter den modell som skisseras i
”Paneuropa”, vilket också Churchill följde upp 1949 i sitt öppningsanförande i
Europarådets första session.
1926 hölls den första paneuropeiska kongressen i Wien
med mer än 2.000 deltagare. Entusiasmen var mycket stor, men med misären i de
gamla centralmakterna vann nationalsocialismen snart framsteg, vilket kom att omöjliggöra ett närmande mellan
Frankrike och Tyskland, som ju var själva grundförutsättningen för skapandet av
ett enat Europa.
Coudenhove-Kalergi fortsätter dock oförtrutet att
arbeta för sin sak. Han pulicerar trebandsverket Kampf um Paneuropa (1925-1928)
och föreslår bl.a. 1929, att Schillers text ”Ode till glädjen”, en text skapad
till sista satsen av Beethovens nionde symfoni antas som Europas hymn. Den
antogs också av Europarådet 1972, och 1985 även av dåvarande EG. 1930 förslår
Coudenhove-Kalergi att man en dag i maj ska fira en Europadag. Sedan 1985 är
den 9 maj den officiella Europadagen.
När Tyskland annekterar Österrike 1938, flyr
Coudenhove-Kalergi till USA, där han organiserar ett forskningsseminarium vid
New York Universitet rörande möjligheterna till att skapa en europeisk
federation. När han sedan återvänder till Europa efter krigsslutet, grundar han
en europeisk parlamentarisk union 1947, som påföljande år i Haagkongressen
leder till inrättandet av Europarådet i Strasbourg. Slag i slag inrättas en rad
europeiska institutioner, men Coudenhove-Kalergi varnar för att man är på väg
mot ett Affärsmännens Europa snarare än det politiskt enade Europa, som han
strävar mot i 25 år.
Hela tiden har PaneuropaUnionen existerat som frivillig
organisation, en NGO, vars ordförande Coudenhove-Kalergi är. När han slutligen
avlider 1972, tas ordförandeskapet över av en annan stor europé Otto von
Habsburg, som varit vice ordförande sedan 1957. Denne har ett minst lika
fascinerande öde som sin föregångare.
Son till den siste habsburgske kejsaren blir han 1916
vid fyra års ålder ärkehertig av Österrike och kronprins av Ungern. Men vid
krigsslutet faller det habsburgska väldet samman, alla familjens ägodelar,
också de personliga, beslagtas och familjen tvingas i exil. Redan 1936 bli han
medlem i Paneuropa och ser som sin livsuppgift att verka för fred och demokrati
i Europa. Efter Anschluss flyr Otto till Frankrike, eftersom han är efterlyst
och dödsdömd av Hitler, och sedan till USA där han knyter kontakter på högsta
nivå både bland amerikanska och europeiska statsmän. Återkommen till Europa
förhandlar han bakom scenen för att de forna habsburgska länderna ska förbli
fria och inte komma under sovjetiskt förtryck. Som bekant lyckas han endast med
Österrike. När han blir ordförande i Paneuropa Unionen 1973, arbetar han, inte
utan personligt risktagande, för att bygga upp nationella paneuropa-föreningar
också bakom järnridån.
När Otto 1979 blir vald till Europaparlamentet som
representant för Tyskland där han är bosatt, får han en politisk plattform,
varifrån han kan arbeta för en befrielse av de centraleuropeiska staterna under
mottot ”Paneuropa är hela Europa”. I Europaparlamentet bli han kvar till 1999,
då han avgår p.g.a. ohälsa, men han fortsätter som Paneuropaunionens ordförande
till 2004. Han är ständigt fokuserad på länderna bakom järnridån, skriver en
rapport om situationen i de baltiska länderna, ser till att inbjudningar till
konferenser i Strasbourg skickas till forskare från länderna i Centraleuropa
och Jugoslavien och sitter som ordförande i parlamentets utrikeskommitté med i
alla förhandlingar som rör dessa stater.
Under 80-talet börjar sprickor i det sovjetiska väldet
bli synliga. Solidarnosc i Polen, den ungerska regeringen som allt oftare
hävdar sin självständighet gentemot Sovjetunionen, slutligen Gorbatchev som
talar om Glasnost och Perestroika, viket leder till att president Reagan
uppmanar honom ”tear down this wall” - detta och mycket annat ser vi åtminstone
i efterhand som tydliga tecken.
Under våren 1989 pågår stora antisovjetiska demonstrationer
i universitetsstäderna i DDR, framför allt i Leipzig och Dresden. Året innan
hade Otto von Habsburg för första gången kunnat resa till Ungern med en
delegation från Europaparlamentet och ges möjlighet att tala vid universitet i
Budapest. Påföljande år är han i universitetsstaden Debrecen. Där föds idén om
en Paneuropeisk Picknick, ett symboliskt möte på den österrikisk-ungerska
gränsen, där man vill klippa upp gränstaggtråden och ta ett steg mot ett enade
av Europa - åtminstone för några timmar. Picknicken förbereddes noga med så
bred informationsspridning som möjligt, också bland de många östtyskar, som
befann sig på semester vid Balaton-sjön. För att inte provocera Moskva och inte
dra uppmärksamheten från budskapet ”Paneuropa är hela Europa” valde Otto att
inte själv närvara utan låta sig representeras av sin dotter Walburga.
Den 19 augusti 1989 gick så pick-nicken av stapeln.
Tusentals människor hade samlats. Walburga läste upp sin fars tal och klippte
sedan av taggtråden. De ungerska soldater, som bevakade gränsen valde att helt
ignorera vad som hände och lät saker och ting ha sin gång. Som Walburga senare
sade: ”De var de verkliga hjältarna som struntade i sina givna order.”
Ungrare och tyskar strömmade alltså i tusental in i
Österrike. Efter några timmar vände de flesta ungrare tillbaka hem, men 661
östtyskar valde att stanna i väst och fördes till Wien, varifrån de fortsatte
till München för vidare öden.
Den paneuropeiska picknicken blev den största
massflykten från DDR och gav ett enormt genomslag i Centraleuropa. DDR:s
regeringschef Erich Honnecker sade i en radiointervju några dagar senare:
”Paneuropa har slagit sönder min dröm om ett socialistiskt Europa”. Picknicken
blev en av dess händelser som Stefan Zweig en gång kallade ”die Sternstunden
der Menchheit”, mänsklighetens stjärnstunder, sådana händelser, där historien
vänder på ett enda datum, en enda timme, ibland bara på en enda minut.
Några månader senare, den 9 november, föll Berlinmuren,
Sovjetunionen föll samman 1991 och de baltiska staterna och länderna i
Centraleuropa erövrade sin frihet. Genast påbörjades förhandlingarna om deras
tillträde till EG. Dessa förhandlingar tog tid, en rad krav skulle tillgodoses,
som innebar en omstrukturering av hela samhällen, där inte bara de ekonomiska
strukturerna skulle ändras utan också exempelvis en rad lagar för att möta EG:s
krav inte minst på garantier för de mänskliga rättigheterna. I detta arbete
deltog inte bara Otto von Habsburg, utan också många andra paneuropéer,
officiellt och inofficiellt – det sistnämnda inte minst viktigt för att bereda
vägen för de slutliga besluten.
Den 1 maj 2004 utökades EU med 10 medlemsstater för att
2007 integrera ytterligare två. 2013 tillkom Kroatien. Övriga länderna på
Balkan, de som till allas fasa utkämpade ett krig på 90-talet, är nu på väg att
lösa sina konflikter och förhandlar med
EU. Frågan om Turkiet är ännu inte löst trots många och långa år av
förhandlingar.
Har den paneuropeiska drömmen gått i uppfyllelse? Ja,
om man ser att 28 europeiska stater nu ingår i samma förbund med en allt större
integration inom marknad och ekonomi, inom lagstiftning och för att lösa
problem som den gränsöverskridande kriminaliteten. Men hur är det med den del
som Richard Coudenhove-Kalergi alltid lyfte fram som av avgörande betydelse: de
europeiska folkens helhjärtade stöd för det europeiska projektet? Där ser det i
dessa dagar allt sämre ut, inte minst med det ökande inflytandet av nationalism
i alla våra länder. Vart tar det då vägen? Låt oss inte glömma att Paneuropa är
i grunden ett fredsprojekt, som syftar till att bevara ett Europa i fred, där
länderna samarbetar för att bevara den unika europeiska kulturen men också för
att skapa förutsättningar för ekonomisk utveckling och välstånd.
Det är i detta sammahang föreningen internationella PaneuropaUnionen
med dess nationella föreningar kommer in. Den svenska föreningen, grundad 1992,
vill verka för att höja medvetandet om vår europeiska tillhörighet,
naturligtvis informera om EU och dess
utveckling, men också driva på kontakterna med européer i andra länder och
därigenom öka kunskaper och förståelse. Skälen för ett enat Europa som Richard
Coudenhove-Kalergi lade fram 1923 är alltjämt giltiga och så är hans förslag om
genomförandet. Han är Europas verklige fader.
Välkommen
till Europadagen 2014 i Stockholm på Europahuset, Regeringsgatan 65. Vi
bjuder på ett heldagsprogram den 9 maj från klockan 8.00 till 16.45.