Historia

Paneuropa - hela Europa i samverkan för fred och utveckling

I korthet

Den 28 juni 1914 föll skotten i Sarajevo. En månad senare var första värdskriget - the Great War – ett oåterkalleligt faktum. Det skulle ta mer än fyra år innan ett vapenstillestånd slöts, den 11 november 1918. Då hade mer än nio miljoner människor dödats och fyra kejsardömen upplösts.

Ur detta obeskrivliga kaos och denna ofantliga sorg föddes Paneuropa, ett uttryck för drömmen om ett enat Europa i fred, en federation, med hela Europa, Pan Europa.

 

Då framträder en ung greve och diplomat, Richard Coudenhove-Kalergi,  som1923 lägger fram sitt projekt om ett enat Europa i ett manifest med titeln ”PANEUROPA”. Den grundläggande tanken är att bevara freden, men den ska upprätthållas genom ett såväl politiskt som ekonomiskt enat Europa. Central är den tysk-franska försoningen och den europeiska värdegemenskapen grundad bl a på arvet efter Grekland (filosofin, demokratin) och Rom (rättsstaten). Varje stats likvärdighet garanteras. Engelskan föreslås som Paneuropas lingua franca. Ett gemensamt försvar föreslås för den yttre friheten.

När Tyskland annekterar Österrike 1938, flyr Coudenhove-Kalergi till USA.. När han sedan återvänder till Europa efter krigsslutet, grundar han en europeisk parlamentarisk union 1947, som påföljande år i Haagkongressen leder till inrättandet av Europarådet i Strasbourg.

Ända fram till idag har Paneuropa-Unionen existerat som frivillig-organisation, en NGO..

Det är i detta sammanhang föreningen internationella Paneuropa-Unionen med dess nationella föreningar kommer in. Den svenska föreningen, grundad 1992, utan vare sig partipolitiska eller religiösa bindningar, vill verka för att höja medvetandet om vår europeiska tillhörighet, informera om EU och dess utveckling, men också driva på kontakterna med européer i andra länder och därigenom öka kunskap och förståelse. Skälen för ett enat Europa som Richard Coudenhove-Kalergi lade fram 1923 är alltjämt giltiga och så är hans förslag om genomförandet. Han är Europas verklige fader.

Historien mera utförligt

Den 28 juni 1914 föll skotten i Sarajevo. Österrikes tronföljare Frans Ferdinand och hans hustru Sophie dödades av en serbisk nationalist. En månad senare tågade glada österrikare iväg för att näpsa serberna – ett kul äventyr på högst fem veckor, där man kunde vinna ära och berömmelse.

Det skulle ta mer än fyra år, inbegripa en mängd stater, också utanför Europa genom kolonierna, innan ett vapenstillestånd slöts den 11 november 1918. I de olika fredstraktaten som följde modifierades Europas karta i grunden, fyra kejsardömen försvann – det habsburgska, det tyska, det ryska och det ottomanska – och en rad nya stater bildades.

Då hade mer än nio miljoner människor dödats. Det var i huvudsak soldater som dödades – till skillnad från vad som hände i andra världskriget – men i stort sett var alla familjer berörda. I varje by och stad i Frankrike fanns det stupade och där finns alltsedan dess ett ”monument aux morts”, ett monument till de döda. Man refererar fortfarande till första världskriget som the Great War eller la Grande Guerre och Stilleståndsdagen firas varje år. Man nålar då fast en röd pappersvallmo på sig, symbolen för den som blommade över de döda i Flanderns bloddränkta jord. Europa var förött, mänskligt, materiellt och ekonomiskt.

Ur detta obeskrivliga kaos och denna ofantliga sorg föddes Paneuropa, ett uttryck för drömmen om ett enat Europa i fred, en federation med hela Europa, som ju ”pan” betyder. Men tanken är inte ny. Den har i stort sett funnits sedan Pax Romana gick under på 400-talet med två huvudinriktningar: att med våld skapa ett enat Europa eller att uppå enighet genom ett frivilligt förbund mellan likaberättigade stater. Våldets väg har aldrig lyckats: Karl den store, Karl V, Napoleon men också Hitler försökte den vägen. Den andra vägen försökte man gång på gång genom århundradena men utan framgång. Napoleonkrigen fick till följd en växande nationalism under hela 1800-talet med första världskriget som paroxysm. Över hela Europa återuppstod drömmen om fred genom ett förenat Europa.

Då framträder en ung greve och diplomat Richard Coudenhove-Kalergi. Född 1894 till en japansk mor och en habsburgsk diplomat tillbringar han sin barndom på gränsen mellan Bayern och Österrike. Hela hans bakgrund med förfäder och anmödrar från olika europeiska länder gör honom till europé. Hans barndom är mångeuropeisk: en tysk informator, franska och engelska guvernanter, hans mors ungerska sällskapsdam, en rysk och en turkisk lärare – den sistnämnde en albansk muslim. Den avslutande skolgången vid det selekta internatet Theresianum i Wien sida vid sida med ungdomar från alla europeiska länder fullbordade denna uppfostran. I Theresianum var frågan om nationalitet ointressant och patriotism icke-existerande.

Han doktorerar i filosofi vid universitetet i Wien 1917 och väljer sedan att bli tjeckisk medborgare, när det habsburgska väldet faller samman. Då börjar han på allvar reflektera över tillståndet i Europa och nödvändigheten att skapa en ny europeisk ordning med fred som grundtanke.

1923 lägger Richard Coudenhove-Kalergi fram sitt projekt om ett enat Europa i ett manifest med titeln ”PANEUROPA”. Den grundläggande tanken är att bevara freden, men den ska uppnås genom ett såväl politiskt som ekonomiskt enat Europa. Det riktar sig inte bara till ledarna i det dåtida Europa utan också till medborgarna, som alla berörs av den framtid som skisserar sig: förlusten av Europas ledande ställning i världen, den tekniska utvecklingen, globaliseringen. Inför denna nya verklighet är det nödvändigt att enas i Europa. Grundläggande för att uppnå denna enhet är Tysklands och Frankrikes försoning, ett absolut krav för varje tanke om ett europeiskt enande.

För att bevara freden i Europa föreslår Coudenhove-Kalergi en europeisk federation, som ska omfatta alla kontinentens stater. Han ser dock ett problem med gränsdragning mot vilka stater som inte bör ingå i Paneuropa.

Europatanken är grundad på en värdegemenskap med rötter i den grekiska filosofin med demokrati, den judisk-kristna religionen och den romerska lagen, en kulturell samhörighet, som till syvende och sist garanterar en möjlighet till förståelse, sammanhållning och fred. Coudenhove-Kalergi utesluter därför Storbritannien med sina kolonier med olika värderingar på alla kontinenter. Storbritannien ser han dock som en nära, privilegierad partner och en länk mellan Europa och USA.

Ryssland och Turkiet utesluter han både av värdegrundsmässiga och geografiska skäl: de är förankrade också i Asien. Ryssland upplevs dessutom som ett hot mot främst de angränsande nyligen befriade staterna. I det sammanhanget men också för att avvärja framtida möjliga hot förslår Coudenhove-Kalergi, att man ska sluta en europeisk pakt om ett gemensamt försvar, där Paneuropa tar ett övergripande ansvar för alla ingående europeiska stater.

En grundförutsättning för ett enat Europa är att varje medlemstats likvärdighet garanteras. Det centrala är den tysk-franska försoningen. Båda länderna är nu republiker med gemensamma värderingar, men är arvtagare till en djupt grundad ömsesidig avsky. Coudenhove-Kalergi ser en väg till försoning genom gemensamma intressen och föreslår, att man inrättar en tullunion mellan länderna för att förena det franska järnet med det tyska kolet. Detta gör han alltså 30 år före Schumann-deklarationen, som 1950 lägger fram Kol-och-Stålunionen -det första steget på väg till EU.

Coudenhove-Kalergi föreslår att man skapar Europas Förenta Stater - Paneuropa i fyra etapper. Som första åtgärd ska en all-europeisk konferens sammankallas, där den viktigaste punkten är samverkan och ett principiellt samtycke till bildandet av en skiljedomstol för att bevara freden i Europa. Vid detta tillfälle ska man också tillsätta ett paneuropeiskt administrativt organ för att samordna de åtgärder som måste vidtas för byggandet av Paneuropa. Vid en andra etapp inrättas den obligatoriska skiljedomstolen och dess långtgående befogenheter fastställs, hela tiden med garantier om varje ingående stats likvärdighet. I den tredje etappen införs tullfrihet inom Paneuropa. I förslaget nämns också möjligheten till en valutaunion och skapandet av en europeisk ekonomisk zon. Slutligen fullbordas Europas Förenta Stater eller Paneuropa i en fjärde etapp genom att ett parlament på 300 medlemmar (en för varje miljon invånare) och ett Ministerråd med 26 medlemmar, d.v.s. 1 representant för varje land.

För att avpolitisera frågan om gränser ska de enbart vara administrativa och slutligen kunna helt upphävas. Europa är en smältdegel av olika folk. Trots det ligger alla européer helt nära varandra i kulturellt avseende, så därför finns egentligen inget hinder för att känna sig som europé. Coudenhove-Kalergi föreslår, att man inrättar ett fördrag om tolerans efter modell av det franska fördraget från 1905, som separerar kyrkan från staten.

Inom ramen för Paneuropa garanteras alla språks lika värde, men Coudenhove Kalergi förutser att språkfrågan kommer att orsaka problem och föreslår att engelskan ska vara ett lingua franca inom unionen. Genom att Storbritannien inte är medlem, gynnas inte någon medlemsstat särskilt av ett sådant beslut. Alla barn i Europa föreslås lära sig engelska samtidigt med sitt modersmål i skolorna. På så vis skulle den språkliga rivaliteten försvinna.

Manifestet fick ett stort gensvar över hela Europa bland företrädare för både vetenskap och kultur och bland politiska ledare. Guillaume Appolinaire, Ortega y Gasset, Albert Einstein, Thomas Mann, Sigmund Freud, den franske presidenten Edouard Herriot samt konseljpresidenten och fredspristagaren Aristide Briand, Konrad Adenauer, Robert Schuman, Alcide de Gasperi, Winston Churchill var några bland dem. Aristide Briand lade för övrigt 1929 för Nationerna Förbund fram ett förslag om en europeisk federation efter den modell som skisseras i ”Paneuropa”, vilket också Churchill följde upp 1949 i sitt öppningsanförande i Europarådets första session.

1926 hölls den första paneuropeiska kongressen i Wien med mer än 2.000 deltagare. Entusiasmen var mycket stor, men med misären i de gamla centralmakterna, förstärkt av villkoren i Versaillefreden och den ekonomiska krisen 1930, vann nationalsocialismen snart framsteg, vilket kom att omöjliggöra ett närmande mellan Frankrike och Tyskland, som ju var själva grundförutsättningen för skapandet av ett enat Europa.

Coudenhove-Kalergi fortsätter dock oförtrutet att arbeta för sin sak. Han pulicerar trebandsverket Kampf um Paneuropa (1925-1928) och föreslår bl.a. 1929, att Schillers text ”Ode till glädjen”, en text skapad till sista satsen av Beethovens nionde symfoni antas som Europas hymn. Den antogs också av Europarådet 1972, och 1985 även av dåvarande EG. 1930 förslår Coudenhove-Kalergi att man en dag i maj ska fira en Europadag. Sedan 1985 är den 9 maj den officiella Europadagen.

När Tyskland annekterar Österrike 1938, flyr Coudenhove-Kalergi till USA, där han organiserar ett forskningsseminarium vid New York City University rörande förutsättningarna för att skapa en europeisk federation. När han sedan återvänder till Europa efter krigsslutet, grundar han en europeisk parlamentarisk union 1947, som påföljande år i Haagkongressen leder till inrättandet av Europarådet i Strasbourg.

Hela tiden har Paneuropa-Unionen existerat som frivillig-organisation, en NGO, vars ordförande Coudenhove-Kalergi är. När han slutligen avlider 1972, tas ordförandeskapet över av en annan stor europé Otto von Habsburg, som varit vice ordförande sedan 1957. Denne har ett minst lika fascinerande öde som sin företrädare.

Son till den siste habsburgske kejsaren blir han 1916 vid fyra års ålder ärkehertig av Österrike och kronprins av Ungern. Men vid krigsslutet faller det habsburgska väldet samman, alla familjens ägodelar, också de personliga, beslagtas och familjen tvingas i exil. Redan 1936 bli han medlem i Paneuropa och ser som sin livsuppgift att verka för fred och demokrati i Europa. Efter Anschluss flyr Otto till Frankrike, eftersom han är efterlyst och dödsdömd av Hitler, och sedan till USA där han knyter kontakter på högsta nivå både bland amerikanska och europeiska statsmän. Återkommen till Europa förhandlar han bakom scenen för att de forna habsburgska länderna ska förbli fria och inte komma under sovjetiskt förtryck. Som bekant lyckas han endast med Österrike. När han blir ordförande i Paneuropa Unionen 1973, arbetar han för att bygga upp nationella paneuropa-föreningar också bakom järnridån.

När Otto 1979 blir vald till Europaparlamentet som representant för Tyskland där han är bosatt, får han en politisk plattform, varifrån han kan arbeta för en befrielse av de centraleuropeiska staterna under mottot ”Paneuropa är hela Europa”.. Han är ständigt fokuserad på länderna bakom järnridån, skriver en rapport om situationen i de baltiska länderna, ser till att inbjudningar till konferenser i Strasbourg skickas till forskare från länderna i Centraleuropa och Jugoslavien och sitter som ordförande i parlamentets utrikeskommitté med i alla förhandlingar som rör dessa stater. I Europaparlamentet bli han kvar till 1999, då han avgår p.g.a. ohälsa, men han fortsätter som Paneuropa-Unionens ordförande till 2004, det år de Europaunionen utökas med 10 länder från Baltikum och Centraleuropa.

Under 80-talet börjar sprickor i det sovjetiska väldet bli synliga. Solidarnosc i Polen, den ungerska regeringen som allt oftare hävdar sin självständighet gentemot Sovjetunionen, slutligen Gorbatchev som talar om Glasnost och Perestroika, viket leder till att president Reagan uppmanar honom ”tear down this wall” - detta och mycket annat ser vi åtminstone i efterhand som tydliga tecken.

Under våren 1989 pågår stora antisovjetiska demonstrationer i universitetsstäderna i DDR, framför allt i Leipzig och Dresden. Året innan hade Otto von Habsburg för första gången kunnat resa till Ungern med en delegation från Europaparlamentet och fick möjlighet att tala vid universitet i Budapest. Påföljande år är han i universitetsstaden Debrecen. Där föds idén om en Paneuropeisk Picknick, ett symboliskt möte på den österrikisk-ungerska gränsen, där man vill klippa upp gränstaggtråden och ta ett steg mot ett enade av Europa - åtminstone för några timmar. Picknicken förbereddes noga med så bred informationsspridning som möjligt, också bland de många östtyskar, som befann sig på semester vid Balaton-sjön. För att inte provocera Moskva och inte dra uppmärksamheten från budskapet ”Paneuropa är hela Europa” valde Otto att inte själv närvara utan låta sig representeras av sin dotter Walburga.

Den 19 augusti 1989 gick så pick-nicken av stapeln. Tusentals människor hade samlats. Walburga läste upp sin fars tal och klippte sedan av taggtråden. De ungerska soldater, som bevakade gränsen valde att helt ignorera vad som hände och lät saker och ting ha sin gång. Som Walburga senare sa: ”De var de verkliga hjältarna som struntade i sina givna order.”

Ungrare och tyskar strömmade alltså i tusental in i Österrike. Efter några timmar vände de flesta ungrare tillbaka hem, men 661 östtyskar valde att stanna i väst och fördes till Wien, varifrån de fortsatte till München för vidare öden.

Den paneuropeiska picknicken blev den största massflykten någonsin från DDR och gav ett enormt genomslag i Centraleuropa. DDR:s regeringschef Erich Honnecker sade i en radiointervju några dagar senare: ”Paneuropa har slagit sönder min dröm om ett socialistiskt Europa”. Picknicken blev en av dess händelser som Stefan Zweig en gång kallade ”die Sternstunden der Menchheit”, mänsklighetens stjärnstunder, sådana händelser, där historien vänder på ett enda datum, en enda timme, ibland bara på en enda minut.

Några månader senare, den 9 november, föll Berlinmuren, Sovjetunionen föll samman 1991 och de baltiska staterna och länderna i Centraleuropa erövrade sin frihet. Genast påbörjades förhandlingarna om deras tillträde till EG. Dessa förhandlingar tog tid, en rad krav skulle tillgodoses, som innebar en omstrukturering av hela samhällen, där inte bara de ekonomiska strukturerna skulle ändras utan också exempelvis en rad lagar för att möta EU:s krav inte minst på garantier för de mänskliga rättigheterna. I detta arbete deltog inte bara Otto von Habsburg, utan också många andra paneuropéer i Europaparlamentet, officiellt och inofficiellt – det sistnämnda inte minst viktigt för att bereda vägen för de slutliga besluten.

Den 1 maj 2004 utökades EU med 10 medlemsstater för att 2007 integrera ytterligare två. 2013 tillkom Kroatien. Övriga länderna på Balkan, de som utkämpade ett krig på 90-talet, är nu på väg att lösa sina konflikter och förhandlar med EU. Frågan om Turkiet är ännu inte löst trots många och långa år av förhandlingar.

Har den paneuropeiska drömmen gått i uppfyllelse? Ja, om man ser att 28 europeiska stater nu ingår i samma förbund med en allt större integration inom marknad och ekonomi, inom lagstiftning och för att lösa problem som den gränsöverskridande kriminaliteten. Men hur är det med den del som Richard Coudenhove-Kalergi alltid lyfte fram som av avgörande betydelse: de europeiska folkens helhjärtade stöd för det europeiska projektet? Där ser det i dessa dagar allt sämre ut, inte minst med det ökande inflytandet av nationalism i alla våra länder. Låt oss inte glömma att Paneuropa är i grunden ett fredsprojekt, som syftar till att bevara ett Europa i fred, där länderna samarbetar för att bevara den unika europeiska kulturen men också för att skapa förutsättningar för utveckling och välstånd.

Det är i detta sammanhang föreningen internationella Paneuropa-Unionen med dess nationella föreningar kommer in. Den svenska föreningen, grundad 1992, utan varken partipolitiska eller religiösa bindningar, vill verka för att höja medvetandet om vår europeiska tillhörighet, informera om EU och dess utveckling, men också driva på kontakterna med européer i andra länder och därigenom öka kunskap och förståelse. Skälen för ett enat Europa som Richard Coudenhove-Kalergi lade fram 1923 är alltjämt giltiga och så är hans förslag om genomförandet. Han är Europas verklige fader.