torsdag 14 november 2013

Hundra År av Enfaldighet


Anförande vid högtidlighållandet av vapenstilleståndsdagen den 11 november 
”Aldrig mera krig – Kan Europa lära sig?”



Runt 1960 lanserades ett nytt sällskapsspel som hette Diplomacy (Diplomati).

Spelplanen var en karta över Europa vid 1900-talets början och varje spelare skulle representera en stormakt och hade arméer och flottor till sitt förfogande.

Man slog inte tärning utan spelet fördes framåt genom att man förhandlade i hemlighet med motspelarna och bildade allianser som skulle göra det möjligt att ta territorier från någon annan spelare. Här gällde det alltså att vara så listig och bedräglig som möjligt.

Jag spelade några gånger trots att jag tyckte att det var en parodi på begreppet diplomati. Här var det inte fråga om att skapa förtroende utan att lura motståndarna så mycket som möjligt. Jag vet åtminstone ett äktenskap som fick dödsstöten av att kontrahenterna spelat Diplomacy.

Det otäcka med spelet är att det är så likt verkligheten. Det ser man tydligt när man studerar förspelet till första världskrigets utbrott.

Huvudaktörerna utgjordes av begränsad grupp av män. - För det rörde sig uteslutande om män och dessutom om män som nästan alla av senare historiker har beskrivits som antingen bördsstolta, krigsbesatta (och i många fall en smula inskränkta) herrar eller också rena fanatiker. Gemensamt för dem var att de alla – med ett undantag som jag ska återkomma till - var mycket nationalistiskt inställda och tyckte att den egna nationen, det egna väldet, eller den statsbildning som man ville få till stånd, stod högt över hänsynen till enskilda människor som skulle kunna drabbas av det krig man ansåg vara svårt att undvika - eller rentav nödvändigt.

Att det fanns en brist på mänsklig empati i den tyska militarismen är en allmän uppfattning. Men detta beklämmande förhärligande av kriget fanns på många håll:

En fransk generalstabsöverste hävdade att det var betänkligt att det fanns en överdriven känsla för människolivet. Liv var inget annat än den valuta man måste betala för äran. Blodsoffer var nödvändiga för rasens fortbestånd. Segern skulle gå till den som vågade satsa flest soldater – d.v.s. mest liv. Andra överstar i generalstaben talade om den levande mur av män, franska bröst, som skulle tränga fram och segra. (Man kan ju notera att sagesmännen sällan behövde utsätta sig själva för faran genom att besöka fronten).

Men det fanns liknande strömningar i Sverige under åren före första världskrigets utbrott:

Den dåvarande folkhögskolerektorn Manfred Björkquist (som jag kommer ihåg som biskop i Stockholm när jag gick i skolan på 1950-talet) var en av initiativtagarna till pansarbåtsinsamlingen 1912. Han talade då om ” …Gud och Sverige. Guds Sverige – låt oss för detsamma offra oss i livet – in i döden, ty dithän kan det bära…”.

För nästan exakt hundra år sedan, den 6 november, 1913 firade Fosterländska studentförbundet i Uppsala Gustaf Adolfsdagen. Då talade historieprofessorn Harald Hjärne om krigens oundviklighet och menade att de tillhörde mänsklighetens utveckling på samma sätt som sjukdom och död : ”När folken mäta sig med varandra i inbördes kamp, så är även detta ett mänsklighetens samarbete, som röjer kulturens art och banar väg för dess utveckling på gott och ont…”.

Man får vara tacksam för att han åtminstone lade till det där med ont…

När man tittar närmare på de oerhört komplicerade händelsekedjor som under 1913 och 1914 ledde fram till första världskriget är det som slår en aktörernas valhänthet, deras oförmåga att se bortom närmsta hörn. Och det är signifikativt att alla de krigshetsande aktörerna kring månadsskiftet juli-augusti 1914 drabbades av akut ånger (delvis för att man ville undvika att i efterhand få skulden för att ha startat kriget). Men de kunde inte stoppa utvecklingen, som drevs framåt mot katastrofen av den obönhörliga logik som de själva skapat – en logik som kan sammanfattas av begreppet ”alliansernas förbannelse”.

För två veckor sedan var jag i Leipzig och såg det monstruösa monumentet ”Völkerschlachtdenkmal” – Folkslagsmonumentet – som invigdes hösten 1913. Det skulle minna om slaget vid Leipzig i Napoleonkrigen hundra år tidigare, den 16-19 oktober 1813. Det var då det största slaget dittills i Europas historia. Omkring 600.000 soldater deltog (Sverige och Kronprins Karl Johan bidrog med bortåt 30.000). Runt 100.000 man dog eller sårades. Det firade man alltså 1913 medan orosmolnen hopade sig.

I första världskriget dog ungefär 15 miljoner människor och en hel generation unga män blev fysiskt och eller psykiskt lemlästade av skyttegravskrigets industriella masslakt. Det är förfärande siffror som dessutom visar att det här kriget var början på en helt ny typ av krigföring: Det totala kriget.

Det totala kriget gjorde en nations stridskapacitet avhängig av förmågan till mobilisering av hela samhället.

Det innebar att civilbefolkningen började beröras både indirekt och direkt. Den blev ett direkt mål för krigföringen genom bombningar, flottblockad och ubåtskrig.

I det läget spelade regeringarna på nationalismen och framställde fienden som monster i sin hatpropaganda.

Det gjorde det omöjligt att förhandla fram en gammaldags kompromissfred och det bidrog till att de fredsavtal som sedan slöts så fullständigt saknade försoningstendenser att de mer eller mindre direkt utgjorde grogrunden för andra världskriget.

Andra världskriget, i sin tur, blev ännu värre än det första och drabbade civilbefolkningen ännu hårdare – och kom dessutom som en extra katastrof i tillägg till de interna, ideologidrivna, ohyggligheter som iscensatts av regimerna i Sovjetunionen och Tyskland.

Vid slutet av andra världskriget stod ideologier fortfarande emot varandra. Järnridåns delning av Europa manifesterade uppkomsten av det kalla kriget. Men utöver de uppenbara motsättningarna fanns ytterligare en skillnad mellan öst och väst som skulle visa sig mycket viktig. – På ett sätt som påminde om 1918 tog Moskva ut maximalt krigsskadestånd av den förlorande sidan genom att t.ex. i sin tyska ockupationszon montera ned och frakta bort hela industrier. Den amerikanska Marshall-hjälpen, däremot, möjliggjorde inte bara det västtyska ekonomiska undret utan också en spektakulär utveckling i hela Västeuropa.

Samtidigt ökade både medvetandet om och acceptansen för betydelsen av demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatlighet som viktiga faktorer för politisk och ekonomisk utveckling – och i förlängningen som garantier för fred: ”Demokratier för inte krig mot varandra”.

Ännu ett steg längre gick Jean Monnet och andra ”Europas fäder” när de hävdade att gemensam förvaltning av kol- och stålindustrin i Europa skulle säkra freden. Även om det nog i sanningens namn också fanns inslag av fransk och belgisk rädsla för vad en återuppstånden tysk industri på det här området kunde innebära i form av svår konkurrens, så kan man inte förneka att Kol- och stålunionen (den tidigaste föregångaren till dagens EU) var ett värdefullt fredsprojekt.

När vi nu har ett hundraårsperspektiv kan det vara nyttigt att erinra sig att Jean Monnet faktiskt hade en föregångare beträffande uppfattningen att länders gemensamma ekonomiska intressen kunde motverka farlig nationalism och revanschism. Frankrike hade alltsedan slutet av det fransk-tyska kriget 1870-71 och fram till första världskriget strävat efter att återfå Elsass och Lothringen (Alsace och Lorraine). Och därför blev konseljpresidenten Joseph Caillaux tvungen att avgå i januari 1912 efter att ha förhandlat fram en politisk överenskommelse med Tyskland – inte minst med ekonomiska intressen i bakgrunden (uppenbarligen också egna sådana). Detta sågs på många håll i Frankrike som skamligt eller rentav som förräderi.

Den nakna och råa nationalismen fanns fortfarande kvar under ytan på många håll i Europa och slog ut i full blom när hänsynslösa politiker kunde och ville utnyttja den.

· Antisemitism i Polen på 1940-, 50- och 60-talen resulterade i regelrätta pogromer och massutvandring.

· Antiziganism ledde till svåra umbäranden för romer i hela Europa.

· Kriget på Cypern 1974 var ett annat svårt bakslag.

De mest extrema följderna av cynisk politisk nationalism på senare år är naturligtvis krigen på Västra Balkan. Här kunde man med fog ställa frågan om vi inte lärt någonting av 1900-talets tidigare grymheter.

Det nya med första världskriget var inte bara att det markerade övergången till det totala kriget. Det var ju också det första världskriget i och med att USA kom med. Därmed kom horisonten närmare och geopolitiska hänsyn måste, då och i fortsättningen, tas till utomeuropeiska aktörer. Och här kommer inte bara problematiken med kolonialism in. – Europa kom världen över att blandas in i konflikter, som historien visat inte kunde vinnas: Vietnam och Afghanistan är bara de tydligaste exemplen.

Idag kan vi konstatera att det i Europa och dess närområde finns åtskilliga motsvarigheter till de komplicerade problem som för hundra år sedan utgjorde bakgrund och drivkraft för utvecklingen mot den katastrof som första världskriget utgjorde.

Det vi ser idag är bl.a.

· Svårförutsägbara och svårtyglade allianser – framförallt i Mellanöstern

· Religiösa konfliktytor

· Terrorism

· Aggressiv nationalism och främlingsfientlighet

· Fascistiska tendenser som förenklade svar på den ekonomiska krisen

· Och, som ett slags modern motsvarighet till den oreflekterade militarismen, de extremt våldsförhärligande dataspel som inte minst arbetslösa män fyller sina dagar - och nätter - med.

Nu är det alltså frågan om att visa att vi faktiskt har lärt oss något av de senaste hundra årens enfald. Och instrumenten för en sådan, konstruktiv, politik finns till hands:

1. Respekt för mänskliga rättigheter, demokrati och rättsstatlighet - som i sig gör det nödvändigt att bekämpa främlingsfientlighet

2. Och förmågan att lyfta näsan över bordskanten, att se till en större helhet, d.v.s. bortom det omedelbara egenintresset

3. Och att främja den typ av konstruktivt gränsöverskridande samarbete som driver utvecklingen framåt och dessutom gör det mindre attraktivt att ta till vapen mot varandra.


Samlingsordet för dessa verktyg är givet: Europeiska Unionen – Europas hittills effektivaste fredsprojekt. Låt oss använda oss av det och visa att vi lärt någonting av de senaste hundra åren…

Mats Åberg - Ambassadör (ret.), Ledamot i Svenska Paneuropaföreningen

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar